Chat- jag och han

Han: Jag vet inte säkert vad som får mig att vackla: En dålig smak av forntiden eller skräck för framtiden kanske, vad vet jag. Men jag mår säkert inte, och har väl knappast rätt att må, så dåligt som du kanske gör. Likväl är jag inte tipptopp precis. 
Jag: Du vill inte ha mig alls i din framtid va?
Han: Nej det vill jag inte. Samtidigt har jag aldrig träffat någon jag hellre skulle vilja dela min framtid med. 
Varför ska livet vara lätt!
Jag: Tvetydigt.
Han: Det är det som är mitt bekymmer. Du då? Vill du ha mig i din framtid?
Jag: Hade jag känt att du var det minsta öppen så hade jag velat hitta ett sätt att ge det en chans. Men som det är nu (med din motvilja) så går det ju inte.
Han: Nu känns det för mig som om samtalet låser sig. Är det här man skall finna den bästa vägen ut ur förhållandet eller är det nu som min motvilja skall behandlas?
Jag: Jag vet inte. Jag kan ju inte tala om för dig vad du skall göra. Jag vill inte pressa dig. Dessutom har jag ju själv en hel del ställningstaganden att göra. Men  jag vill veta var du står om möjligt, och varför.
Han: Alternativ två alltså. Jag skall försöka formulera mig.
Han: Till och från så brukar jag fundera på varför jag känner som jag gör, oviljan att satsa alltså.  Det finns ju en del rationella skäl: Mina barn kommer inte att acceptera dig. Det fungerar bra mellan mig och f.d. oavsett om jag har ett förhållande eller om hon har det. Alla förhållanden är ok utom just detta. Jag antar att dina barn och dina ex får svårt att acceptera mig också. Det känner jag är en familjesocial situation jag inte vill ha att göra med.
Det finns en emotionell dimension också. Jag kan inte bortse från att jag älska dig och kanske just därför är jag rädd. Alldeles förbannat rädd att bli sårad, lämnad, bedragen. Det är ju något som vi själva samlat ihop till. Mitt tvivel på dig bygger ju på att det är jag själv som är den du har bedragit med. Löjligt? Javisst, men det hjälper ju inte. Om man backar några förhållanden så ser inte mitt CV så mycket bättre ut än ditt så även du borde känna en viss oro. Det finns säkert en del annat också men jag tror ändå att detta är huvudessensen. För mig har sex en mindre del i det hela än vad man kanske kan tro.
Jag: Matt och stum. Jag har ingen aning om hur jag skall bemöta detta. Det är precis dessa två anledningar som jag har befarat och jag har inget att sätta emot.
Han: Vi kan väl hålla det så en stund. Samtalet behöver ju inte vara slut. En liten paus bara.
Jag: Vi är olika. Jag ser också alla hinder men jag skulle kunna ta sats och beslutsamt gå mot dem. Det är det jag kanske ibland tvivlar på hos mig själv. Jag borde kanske vara mer rädd och försiktig. Det är ju fler än jag som drabbas.
Han: Det är något som ligger dig till last i mina ögon och ökar mitt tvivel på dig. Och det finns ju kvar i mitt minne från förra gången. Det blir många lik att kliva över.
Jag: Vi har aldrig pratat om valen vi gjorde förra gången. Jag ansåg då och gör ju fortfarande att jag tog konsekvenserna av att älska dig. Jag visste när jag lämnade mina barns far att du troligen inte  fanns i min framtid. Men jag älskade inte honom längre och kunde inte stanna. Han vet att jag inte älskade honom men jag besparade honom detaljerna om dig. Vår skilsmässa var ganska bra.
Han: Du valde att göra andra saker också.
Jag: Nu tror jag du menar att jag ringde din sambo. Det är något jag inte kan försvara men jag kan förklara.
Han: Låt höra.
Jag: Mina minnen är en smula vaga men jag tror att jag upplevde det så här: Från en dag till en annan meddelar du att du har talat om för henne om oss och att allt mellan dig och mig är över. Jag hör när du berättar att det du berättat för henne inte helt stämmer med min bild. Jag ringde upp henne och hon inleder med att säga att hon hade tänkt ringa mig. Jag hör sen att du förringat mig och vår relation till en kåt fling. I det läget jag var då så tog det mig fruktansvärt hårt. Jag vet att jag kände mig så totalt tillintetgjord och jag hanterade det inte bättre än att jag fick ett vredesutbrott. Hon frågade mig varför vi hade gjort det och jag förstod inte frågan. För mig var det så uppenbart att det var av kärlek men jag insåg också att jag var ganska ensam om det. Jag var totalt borta.
Han: Våra minnesbilder går allt lite grand isär. Och vet du, jag blir riktigt upprörd. Idiotiskt 10 år senare.
Han: Jag tror knappast att hon sa att hon hade tänkt ringa dig, för hon visste inte vem du var. Bara att det varit någon. Jag är långt ifrån stolt över vad jag gjorde i situationen som blev. Jag handlade oerhört cyniskt utan en tanke på framför allt mina barn och det har jag oerhörda skuldkänslor för. Men minns du inte varför vi flyttade till till din stad?
Jag: Nej, jag fattade aldrig.
Han: Det måste du då ha förträngt.
Jag: Hon sa att hon visste att det var någon som arbetade nära dig och att hon kollat upp det på något sätt. Hon trodde det var jag. Jag vet inte varför ni flyttade hit.
Han: Jag är förbannat velig och allmänt konflikträdd. Men det finns en sak som jag går igång på och det så in i helvete. Det är om någon hotar mig, då kan jag göra precis vad som helst. Inte om någon pekar på mig med pistol, då blir jag bara rädd. Men om någon säger: Om du inte slutar arbeta här och försvinner från stan så ringer jag din sambo och berättar allt samman. Då blir jag extremt förbannad och svarar kanske: Gör du det lilla vän för i så fall flyttar jag hit med min sambo och mina barn. Det passar alldeles utmärkt för sambon är arbetslös och äldste sonen skall börja högstadiet till hösten. Så vill jag minnas att det gick till. Kan du fatta att jag lyckades övertyga min sambo att gå med på detta? Märkligt!
När du sedan förstod att vi skulle flytta till stan så kontaktade du min sambo igen. Det var då hon började hata dig. Om det inte hade skett hade jag börjat jobba i Kristianstad istället och vi hade antagligen inte suttit här nu. Märkligt!
Jag: Jag minns det där med hotet nu. Men jag minns inte att jag ringde igen. Vad sa jag då?
Han: Jag vet inte, minns inte men hon tog det i alla fall inte särskilt bra, eller också så gjorde hon det.
Jag: Du hatade ju uppenbarligen också mig. Du hatade mig mer än du tyckte synd om din familj. 
Han: Ja!
Jag: Varför?
Han: Det var att du hotade mig som var drivkraften. Jag tror faktiskt att ingen skulle kunna utpressa mig särskilt inte du. Så får du chansen igen så låt bli, det lönar sig inte. Jag hade ju faktiskt jobb i Kristianstad som jag spolade för hämnden. Men skit samma, vi betedde oss vidrigt båda två.
Jag: Nä....jag beklagar det jag har gjort som har fått de oskyldiga dvs din sambo och alla våra barn att lida. Men jag ville inte skada dem. Det var inte mitt syfte. Jag behövde upprättelse för du hade gjort mig smutsig. Förstår du? Det var jävligt egoistiskt men inget hat och ingen hämnd. Jag blir rädd när det blir klart för mig att du hatade mig. Jag kände mig dräpt men det var ju för fan ett lustmord.
Han: Jag tror knappt att jag hatade dig mer än du hatade mig. Så var det då, för 10 år sedan. Det kanske är där samtalet skall börja.
Han: Du skall akta dig för att försöka mildra din del genom att se mig som en värre skurk. Det är inte en god samtalston. Kram och god natt.
Jag: Förlåt, det är inte min mening. Jag har känt mig väldigt hatad och utpekad som den skyldiga i allt detta. Jag fick just insikten om att jag skall släppa det nu. Jag hatade dig i 20 minuter. Det var någon gång under den stunden som jag demolerade ditt kontor och begärde min dagbok (=totala kärleksförklaring) tillbaka. Sen hatade jag inte mer. Jag lovar. Jag sörjde blev tröstad och kom tillbaka. God natt!
Han: Ok. Sov gott. Kram.