Change is the essence of life. 


Be willing to surrender what you are


for what you could become.

Vera vill bli fri del 2

Hej J!

Jag inser ju att jag är för överkvalificerad för att svara på sos-samtal men i ett läge där jag inte står ut längre inom skolan och där alternativen är obefintliga ser jag det som enda chansen att i alla fall tillfälligt få en tidsfrist. Och jag tror det finns en del att lära i det arbetet.

Jag vill jobba med människor, jag vill ha relationer. Jag älskar ju egentligen att undervisa och att leda. Jag började en ledarskapsutbildning på universitetet för att år sedan och efter att ha läst en del litteratur vet jag ännu säkrare att jag är en god ledare. Jag är mjuk, demokratisk och kan vara väldigt entusiasmerande som ledare. Jag är inte rädd för att varken synas eller höras men jag gör det inte utan att veta att det jag har att säga spelar roll, är meningsfullt. Har inget behov att synas och höras, om du förstår vad jag menar. Blir jag tvungen att välja mellan att tala eller lyssna så skulle jag välja lyssna.

Kultur? Frihet under ansvar-kultur. Folk skall veta var de har varandra och blint kunna lita på att var och en är kompetent att utföra det den är satt att göra. Jag gillar också öppenhet. Alla kort på bordet. En ledare skall inte tillåta dolda agendor och rövslickerier. Jag tror inte på att den som jobbar mest vinner. Jag tror att den som har hjälpt flest, inklusive sig själ, vinner. Jag har svårt för girighet, jag förstår att det redan på 1200-talet ansågs vara en dödssynd.

Jag kanske inte kan så mycket utanför mitt eget gebit men jag känner mig tämligen säker på att jag kan lära mig fort. Jag är ganska lättlärd faktiskt. Jag är smart och formbar. Visst jag skall nog inte hålla på  med siffror( då menar jag avancerad matematik) hela dagarna utan snarare mänskliga relationer och handledning

Vera vill bli fri

Drömmen är och har varit sedan jag var ung att driva ett pensionat. Ett lagom litet ställe där jag kan sätta min själ i allt: emottagandet av gäster, rummen, maten, trädgården. Skulle till exempel bjuda på fantastiska ekologiska frukostar. Jag vill sätta en egen personliga prägel på saker. Jag gillar till exempel inte "miohem", dvs sådana som är populära nu, alla ser likadana ut. Smakfullt och rent inredda men väldigt opersonliga.Jag drömmer om att det skall regna ner ett par miljoner så jag kunde börja.

Jag är heller inte någon entreprenör i den meningen att pengarna är det viktiga. Har aldrig varit diven av pengar egentligen. Mitt pensionat skulle vara "odyrt" men men god kvalitet. Folk skall känna att de får valuta för varenda krona.Och de skall vilja komma tillbaka. Det skall vara en vänlig atmosfär, lugnt och vackert.

Jag är för personliga relationer. Jag har inte så många vänner men de jag har har alla en speciell betydelse för mig. Jag har provat att göra sådana där folkliga saker som att gå på hockey eller vimmelfester men jag trivs inte. Det ger mig ingen känsla av mening. Jag har svårt för ytliga dussinmänniskor. Jag inser att detta är en egenskap som håller mig tillbaka i konkurrensen med andra men jag orkar inte "synas" och framhäva mig själv. Jag far illa av det.

Enda gången jag egentligen tar mig själv för given och kräver att få stå i centrum är i klassrummet. Allt ljus på mig! Min starka sida som lärare är att jag möter studenterna där de är. Jag tycker att det är viktigare att de lär för livet och förstår sammanhang än att de får bra resultat på prov. Jag upplevs av elever som någon som bryr sig. En av anledningarna till att jag inte trivs på gymnasiet längre är att klasserna blivit så stora och så många att det är omöjligt att vara som jag är. Jag kan inte nå resultat. Jag blir nästa sjuk av att upprätthålla alla relationer med alla elever. Det är omöjligt att lyckas med det!

Mina kollegor anser mig vara en doer. Jag har svårt för långsamma människor (läs kollegor). Jag är väldigt effektiv och vill få saker gjorda så att man kan gå vidare till nästa steg. Att älta eller stå och trampa vatten frustrerar mig oerhört. Jag är också lite av en igångsättare och uppriktigt sagt kanske inte lika bra på att avsluta. Jag är bra på att se stora sammanhang och har svårare för detaljer.

Kåt kåt kåt- Chatterley

När hon var mellan 25 och 35 såg hon sex som en överskattad företeelse.

Hon blir bara kåtare och kåtare och önskar ibland att det bara kunde upphöra. Hon vilar när hon har mens men övrig tid vill hon bli förförd, knullad och påsatt.

Utan att dra allt för djupa psykologiska växlar kan hon konstatera att det är så här det är. Hon konstatera också gång på gång att hennes sambo har svårt att matcha henne. De är dessutom osynkade. Så hon har sina kanaler för att få utlopp för sin sexualitet. Hon förbrukar porr i mängder. Hon tänder på gangbang, stora kukar, stora bröst, bisex, gaysex, hårt sex, undergivna kvinnor, slynor, män som runkar. I perioder blir hon nästan besvärad av sig själv. Hon anar att hon är på väg att ta risker vars konsekvenser kan kosta för mycket.

Hon kan ägna arbetstid åt att chatta med män. Hon kan i detalj skriva till dem om sina fantasier, se dem runka i cam och till och med höra dem onanera i telefon. Det händer ibland att hon med svullna blygdläppar går in på toa och onanerar. Hon anar att hon är på väg att ta risker vars konsekvenser kan kosta för mycket.

Byter bloggadress

Lägger över min blogg i nytt namn. Den förra var kopplad till mitt riktiga namn och mejladress. Jag måste vara försiktig. Alla mina hemligheter som ingen känner till. Det som Chatterley berättat för mig som ingen känner till. Jag måste vara försiktig. Vill inte skada, men jag tror att en del kan få tröst av det jag vill skriva om. Vi måste försöka låta bli att döma varandra. Och detta gäller mig med. Vid gud, jag får inte heller döma!

Jag beslutade för några dagar sedan att jag skulle börja skriva igen. Jag har aldrig lyckats med detta konststycke under någon längre period. Men i perioder har jag ägnat mig åt det.

Grejen är att jag skall göra det så sant jag vågar.

Chatterley januari

Hon stod mitt på parkeringen och väntade. Hade väntat ganska länge och frusit en del. På lunchen hade hon hamnat i en känslomässig trans. Borde dra sig ur men ville inte. Nyfiken och nu var hon ju ändå här. Han som kallade sig E2E hade kört från Malmö. Hon är väldigt lugn. Så dyker han så upp i sin blåa Honda, ler ett enormt leende, pratar hela tiden, är varm och öppen. Hon vet direkt att hon kommer följa med honom in på hotellet, in på rummet. Hon vet att han kommer att bjuda med henne.


Han pratar och pratar och pratar. Hon tittar på hans mun och hans händer. Blir matt av allt pratande. Till slut sätter han sig på sängen, klappar med sin stor hand på täcket bredvid sig. Hon flyttar genast från fåtöljen hon sitter i till honom i sängen. Han kysser, hon kysser. Han tar på alla hennes kroppsdelar. Han kysser henne nära och intensivt hela tiden. Hon öppnar alla spärrar och låter det som sker skölja över henne, skölja med henne. Han är målinriktad och känsligt bestämd, styr henne, flyttar på henne, ger henne, tar ifrån henne. Hon som har öppnat sig tar in varenda ljud, doft, blick. Varenda por i hennes kropp suger i sig allt det som finns och sker på det där hotellrummet under de där två timmarna under den där januarionsdagen. Men framför allt ger hon. Hon ger honom sin känslighet. Hon visar honom själen utan att veta om han kommer att se den och vårda den.


I halvlek pratar han, hon hör allt.  När hon kliver upp på honom igen använder de inte kondom.


Det bitterljuva smaken dagarna efter gjorde att hon googlade han nick. Resultatet av det ledde henne till att desperat försöka nå honom igen. Enligt det hon kunde se på internet var han inte alls den han utgett sig för att vara. Hon insåg att hon lekt med elden då hon inte använt kondom. Han svarade inte på hennes mejl eller sms och hennes otålighet drev henne till att till varje pris få tag i hans riktiga namn. 


Hon ringde hotellet och sade sig vara från polisen i Malmö. Sade att hon arbetade med en utredning och sökte namnet på den person som bott i rum 227 den aktuella dagen. Lätt som en plätt. Hon fick hans namn. Hon tog reda på hans adress. Hon tog reda på telefonnummer hem till honom och till hans sambo. Hon ringde hem till honom. Hans son svarade hans sambo satt bredvid. Han fick luren. Hon sade att han hade 10 minuter på sig att ringa upp henne.


Resultatet av allt detta blev hövliga men kortfattade mejl mellan två trasiga förfärade människor som båda till slut försåg varandra med intyg från läkare om att ingen av dem bar på någon smitta. Han tog tydligt avstånd från henne. Något som enligt hennes livsplan var det rätta men som hon på sätt och vis sörjde. Hon undrade hur det kunde vara möjligt att älska så innerligt med en människa man aldrig träffat förut. Men det är det!

De drog sig undan för att slicka sina sår. Hon flydde tillbaks hem till sin familj och han flydde så småningom  till havs. Han mönstrade på en segelbåt som skulle gå mellan Cairns i Australien till Durban i Sydafrika. Han kom dock inte ända fram. Man fick avbryta resan på grund av sjukdom i besättningen. Hon undrar om han fortfarande är rädd för henne.


Hon skulle fortsätta ta risker i ett lugnt, farligt men mänskligt sökande.

På G.

Skall rigga upp en stationär dator i källaren så att det blir bekvämare att skriva.

Saker att skriva om som jag legat och tänkt på:
Mammas förfall som nikotinmissbrukande alkoholist. Hur vi ser henne tyna bort men ändå fortfarande leva. Det är ett under.
Mitt sexuella beteende. Hur jag anpassar det till mitt liv.
Min pappas kamp mot /med sin Gud.
Våra livsplaner som förklarar varför många av oss lider.Det enda sättet jag kan finna tröst på.
De kvällar och nätter som ensamheten kväver mig och jag måste sparka och slå min sambo för att bli sedd. Hans kyla är det värsta jag vet.
Hur man förhåller sig till en dotter som bara har pappa för ögonen. En pappa som inte sätter gränser.
Hur man förhåller sig till en son som man är livrädd skall röka mer hasch. En son som inte berättar någonting om något. Jag måste hela tiden gissa var jag har honom och jag hör mig själv vara en förfärlig mamma allt för ofta. Gnällkäring!
Tacksamheten för allt jag har. Vem har sagt att det skall vara lätt.

80-tal

Pappa hade varit ganska ihärdig. När jag gick ut nian så gick jag slutligen med på att flytta in på internatskola. Mina minnen är mest positiva. Det var en väldigt kamratlig atmosfär. Vi tog hand om varandra. Mina första månader var skitjobbiga då jag hade ett nytt studiespråk att anpassa mig till. Jag slet hårt under study hour, slog upp massor med ord hela tiden. Systemet var också nytt på det sättet att man skulle redovisa allt i uppsatsform. Något jag aldrig gjort tidigare och nu dessutom på engelska. På helgerna åkte vi på utflykter till ställen som Zermatt och Gstaad för att åka skidor.

Jag rökte hasch 3-4 gånger. Fick påtagliga rus. Blev deprimerad och flyttade tillbaks till Sverige. Depressionen var min första. Jag var 17 år. Under de 18 månader jag varit där hade pappa mött Jesus på ett berg i forna Yogoslavien och min mamma flyttat till Stockholm och utvecklat sitt alkoholberoende än mer. Jag minns att jag var orolig över hur full hon skulle vara när jag mötte henne på hotellet den enda gång hon kom för att besöka mig i Europa.

Så varför kom den depressionen? Jag minns den inte så väl. Jag minns att jag bara grät och grät utan att egentligen veta varför. Jag bestämde mig för att jag måste därifrån. Simulerade en aning tills min pappa gick med på att skicka hem mig. Där någonstans tog mitt yet-set-liv slut och sedan dess har jag i princip aldrig levt det igen.